Vilken dålig dag!
Eller var den egentligen det?
Nej egentligen var den nog inte det, det är bara jag som just idag blir väldigt lätt irriterad.
Efter en riktig myshelg med mormor och mamma gick vi över till en vecka av nybesök, kurser, seminarier, återbesök och (tack och lov) återbud.
Idag hade jag två nybesök och tre återbesök. Det gick ganska bra tycker jag, är inte missnöjd i varje fall.
Hade ganska kul faktiskt, speciellt när en tant berättar att hon äter medicin som sätter fart på magen så hon pruttar en massa. Och pruttade gjorde hon, med kommentarer som: Oj det var en söt en!
Men det som gjorde att humöret sjönk just idag är att min älskade pojkvän har lite svårt med initiativtagarförmågan just nu. Så jag brukar be honom göra det som jag annars får göra, tvätta, diska och sånt (han går faktiskt hemma fram till 16 om dagarna, och behöver inte plugga).
Idag bad jag honom att ringa till det företag där han tänkt söka jobb.
Alltså, på hela dagen skulle han ringa ETT telefonsamtal.
Jag ringer vid 11 för att fråga hur det är och om dagens planer.
Han svarar och säger att han nyss gått ur sängen och att planen är att han ska ringa företaget.
Yey, tänker jag! Han har laddar för det och kommer göra det!
Nästa gång vi hörs har han inte ringt, men följt med en kompis för att köpa badrum.
Det är inte bara det att han förtjänar ett så mycket bättre jobb än det han har utan faktiskt är det så att mannen köpt lägenhet och har nu ganska maffiga skulder.
Min undran är då hur det ska gå att bo, leva och betala av skulden på massa pengar när man tjänar som en student?
Hade det inte påverkat mig hade jag inte tagit detta så hårt, jag vill inte lägga mig i mer än jag borde nämligen. Men vad händer om räntorna stiger? Vad händer om han (vi) inte kan betala av lånet?
Det kommer drabba även mig då vi blir tvugna att sälja lägenheten!
Så om jobbsökandet nu inte är för hans skull, om han inte bryr sig, borde han inte göra det för VÅR skull iaf?
Jag tycker det...
Usch, mår så himla dåligt av att tänka på sånt här. Tänk om...-tankarna snurrar i huvudet. Och vad ska jag göra för att han ska förstå? Ska jag behöva ha det såhär resten av mitt liv? gå och undra hur vi ska klara det, OM vi ska klara det?
Nejtack, jag är värd bättre än att grubbla över saker som egentligen är självklara!
Skaffa ett jävla jobb!
Nej egentligen var den nog inte det, det är bara jag som just idag blir väldigt lätt irriterad.
Efter en riktig myshelg med mormor och mamma gick vi över till en vecka av nybesök, kurser, seminarier, återbesök och (tack och lov) återbud.
Idag hade jag två nybesök och tre återbesök. Det gick ganska bra tycker jag, är inte missnöjd i varje fall.
Hade ganska kul faktiskt, speciellt när en tant berättar att hon äter medicin som sätter fart på magen så hon pruttar en massa. Och pruttade gjorde hon, med kommentarer som: Oj det var en söt en!
Men det som gjorde att humöret sjönk just idag är att min älskade pojkvän har lite svårt med initiativtagarförmågan just nu. Så jag brukar be honom göra det som jag annars får göra, tvätta, diska och sånt (han går faktiskt hemma fram till 16 om dagarna, och behöver inte plugga).
Idag bad jag honom att ringa till det företag där han tänkt söka jobb.
Alltså, på hela dagen skulle han ringa ETT telefonsamtal.
Jag ringer vid 11 för att fråga hur det är och om dagens planer.
Han svarar och säger att han nyss gått ur sängen och att planen är att han ska ringa företaget.
Yey, tänker jag! Han har laddar för det och kommer göra det!
Nästa gång vi hörs har han inte ringt, men följt med en kompis för att köpa badrum.
Det är inte bara det att han förtjänar ett så mycket bättre jobb än det han har utan faktiskt är det så att mannen köpt lägenhet och har nu ganska maffiga skulder.
Min undran är då hur det ska gå att bo, leva och betala av skulden på massa pengar när man tjänar som en student?
Hade det inte påverkat mig hade jag inte tagit detta så hårt, jag vill inte lägga mig i mer än jag borde nämligen. Men vad händer om räntorna stiger? Vad händer om han (vi) inte kan betala av lånet?
Det kommer drabba även mig då vi blir tvugna att sälja lägenheten!
Så om jobbsökandet nu inte är för hans skull, om han inte bryr sig, borde han inte göra det för VÅR skull iaf?
Jag tycker det...
Usch, mår så himla dåligt av att tänka på sånt här. Tänk om...-tankarna snurrar i huvudet. Och vad ska jag göra för att han ska förstå? Ska jag behöva ha det såhär resten av mitt liv? gå och undra hur vi ska klara det, OM vi ska klara det?
Nejtack, jag är värd bättre än att grubbla över saker som egentligen är självklara!
Skaffa ett jävla jobb!
Kommentarer
Postat av: Kullmar
Haha, dessa pojkvänner.. tur jag har dig, va skulle jag gjort utan alla råd och små pratstunder med någon som faktiskt förstår... det är alltså inte jag som är helt sjuk i huvudet.. bara lite hihi :)
Trackback
